2007-09-14 11:24 Det viktigaste biobränsle DRUVSOCKER, Glukos
Man brukar säga nuförtiden, att DIABETES sprider sig epidemiartat. Då är saken någonting att bekanta sig med. Att kunna behålla sin värdefull glukoshomeostas med alla dess fina reservsystem (regulation and counterregulation) – det är någonting att sträva efter. Att följa flera av nutritionsrekommendationer (NNR2004) (SNR2005) fungerar preventivt mot diabetes, och om ändå diabetisk ämnesomsättning smyger fram, kan man med dieten öva kontroll på blodsockernivån i viss mån.
Några kommer ändå behöva extra insulin som hjälp att ösa BLODSOCKRET GLUKOS snabbt in i cellerna så att fria sockermolekyler blir snabbt fosforylerade till glukosfosfat ( den riktiga tillgängliga energikällan, som inte alls kan mätas som “blodsocker”mer).
INSULINETS betydelse är att påskynda cirkulerande blodsockrets (glukosets) upptagande till cellerna. Normal frisk kropp producerar 0,5- 0,7 enheter (E) insulin per kilo vikt. ( Alla vet inte att en frisk människa producerar insulin och att varje människa behöver en viss mängd av friskt insulin per kilo egen vikt! Några tänker att insulinet behövs bara insulindiabetiker och att det är ett läkemedel).
Om egen insulin inte bildas alls, (som i Typ 1 DM) ges till diabetiker 0,5- 0,8 enheter (E) insulin per kg vikt och mängden delas så att det liknar egen normal insulinsekretion, som normalt följer måltiden och sedan anpassar sig till glukossockrets mängd, som har börjat cirkulera i blodet efter måltiden. Mest finns det fritt socker i blodet ca 1.5-2 timmar efter maten- hos alla folk förstås.
Sockret som en osmolyt kan förstås också passivt diffundera till cellerna, men insulinet påverkar, att denna inflöderörelse blir mycket SNABB, tiotals gånger snabbare, och därför skyddar insulinet kroppen mot de fria sockermängdernas onda skadeverkan.
Normalt skulle det cirkulera fritt enbart “en och en halv sockerbit” i blodet. Detta skulle innebära mätbara B-Gluc värden 4-6 mmol/l. Insulin gör inte så , att glucos försvinner eller â€elimineras†från kroppen, men att det kan bearbetas tas till vara, i ett mer tillgängligt form av glukosfosfat, som ej kan mätas som fri gluckos men som cellenzymerna kan känna igen och börja spjälka det. Därför är det viktigt att diabetiker får energirik mat och med insulinet görs det tillgängligt till cellmetabolism som glukosfofater. Flera andra sockerarter också bearbetas till glukosfosfat i cellen. Fruktos behöver inte insulinet för att komma in i cellen men behöver inne i cellen insulinverkan för att nå fosfatform och att slippa vara skadligt inne i cellen. Galaktos behöver insulin för att komma in i cellen. Om insulin och matmängderna överskrider kroppens behov, kan individen även öka i vikten och få övervikt av insulinbehandlingen. (Det bildas då mycket ATP, olika fettreserv, olika komplexa proteiner etc och insulinet fungerar anaboliskt tillsammans med rikligt vanligt mat – förstås är det bara bra till den som har börjat insulinet och innan ha bara magrat och gått ner i vikt).
Om insulin mängd synkroniserar inte med matens sockermängd kan blodsockret även sjunka för mycket. (om maten är för snävt, för liten mängd mat , felt komponerat mat eller helt enkelt bortglömt eller struntat- eller fysisk aktivitet skulle ha krävt mer energi och insulin har inte sänkts en aning innan sport eller tungt arbetsfas).
Hos en frisk person (om blodsockret sjunker under 4.0 mmol) aktiveras gradvis vissa reservsystem, minst fyra “counterregulativa” hormoner (glukagon, adrenalin, kortison, tillväxthormon) tar del till motregulation och det spjälks snabbt glukos från levern och fritt socker strömmar till blodet som fria glukoser.
Även kan kopplas på fettoxidation om t ex personen håller på med jogging eller tungt arbete och glykogendepå från levern har redan tömts. Fettreserv ärnämligen kroppens allra viktigaste energikälla i längden. Detta skift till fettanvändning lyckas inte så bra hos diabetiker och där ligger möjligen en av de största problemet också. De måste balansera sitt energibehov alttid â€on line†med kolhydrathjul och omtanke och insulinet såsom med enhjuling på sätt och vis – när de friska istället har en bra (automatisk) tvåhjuling eller t o m en riktig stabil fyrahjuling kan man säga, när alla counterregulationer är toppen bra och individen inte ens tänker saken eller aldrig har även funderat sina kostförhållanden. Här finns redan mycket forskning, och möjliga reservsystem också till diabetiker kan ganske aktiveras i framtiden från fettmetabolismens sida, tror jag.
Men nuförtiden hos diabetiker fungerar reservsystem med olika skift för trögt, och motregulation hinner inte så snabbt. De måste så som datorisera dessa komplexa saker till sig själv, även till sin dator. Därför är det viktigt till vårdande läkare att man noga lär känna individens egen insulinproduktion och individuella särdrag, när man anpassar hennes insulin till hennes kost och hennes kost just för hennes ämnesomsättningens behov. Fysisk aktivitet är ett jättebra hjälp i balansering av blodsockret, särskitl om det är bara insulinressitens och typ 2 diabetes i fråga. Väldigt dåligt ställda är de diabetiker, som inte kan röra sig raskt och fritt. De kan råka till kronisk malnutrition, till viktnedgång eller till övervikt, lättare.
Någon särskilt bantning klarar en insulindiabetiker (Typ 1 DM) inte alls. Deras celler saknas glukosfosfat( den egentliga energisockerformen). Deras celler kan få det tillräckligt snabbt enbart med hjälp av insulin. Det är väldigt fel inställning om man tänker att sockersjuka kunde botas med att vara utan socker. Varför är en sådan tankesätt mycket felt? Därför att i en diabetisk cell egentligen saknas funktionellt socker inne i cellen – sockret stannar lätt utanför eller om det diffunderar in, kan det vara även där i ett icke tillgängligt och toxiskt form. Därför insulindiabetiker behöver alltid små sockerkarameller eller sockerbitar i fickan eller i närheten när man rör sig i mycket smala omständigheter vad det gäller den vitala glukosenergivägen – Det kan vara mycket arktiskt miljö – och att cellfunktion skulle fungera bra kräver det en heldygns omtanke för överlevnad. Varje ung Typ 1 diabetiker är en liten astronaut eller polarforskare i denna sak. Och att delegera sådan kontroll till någon utomstående plötsligt, kan innebära livsfara för en skötsam diabetiker med extraordentligt compliance. Att kunna hantera blodsockret är ganska högt vetenskapligt arbete. Möjligen vet allmänheten inte det och t o m kan man nedvärdera saken. Det preventiva arbete för att nästa generation skulle slippa Typ I diabetes kan innebära en helt annan form av informativt arbete än tillsvidare har nått allmänheten.
Diabetikernas beroende av existerande glukos i blodcirkulation kräver mer viljemässigt och tidsbunden, kvalificerad tillförsel av beräknade näringsämnen och energiämnen än andras kosthållning. Det måste cirkulera alltid minst ca 1.5 sockerbit i blodet- förstås hos alla. Hos friska också.
Ca 5 g kolhydrat (1,5 sockerbit) är en mängd som kan ätas utan att kroppens insulinsystem märker någonting. ( det är ca 1,5 sockerbit).( Någon har forskat saken). Alltså väldigt lätt kan man lite påfylla blodet utan att stressa sina betaceller och att samtidigt hinda motregulation att sätta igång. Det är bra sätt t ex om man måste vänta länge den nästa möjligheten att äta eller om det blir några överraskande undantag till schema. Diabetiker har alltid sina listor av livsmedel med exact kolhydrat halt. De vet vad betyder 5 g kolhydrat eller 10 g eller 15 g. Riktiga insulinkänningar sköter de med 10 – 15 g kolhydrat. Vanlig måltid kan ge t ex 70 g kolhydrat. Mellanmål kan ge 20-30 g kolhydrat. Man brukar säga att en vuxen behöver ca 300 g kolhydrat per dag och det skulle delas enligt måltidsordning. (Frukost, mellanmål, Lunch, mellanmål, Kvällsmål, även litet nattmål). Om man jobbar hårt så behovet är högre t ex 500 g kolhydrater.
När en frisk person äter , hon skulle börja äta så att blodsockret är i det goda området (utan aktivering av counter regulation stresshormoner etc) . Alltså 4-6 mmol/L., närmare 4.0 mmol. När hon har ätit, efter 1.5 t skulle blodsockret vara också under 7- varför? Inte bara att vara ambitios, men om insulinet är frisk och skarp, har balansnivån behållits ganska så stabilt utan större stesspåslag. Där betyder också ganska mycket helheten av dagsschema och innehållet och komposition av maten. Hos diabetiker nöjer man till högre postprandiella värden och betonar hur viktigt är motion som extrahjälp i balanseringen. Förstås till alla. Värsta är att falla till sängs efter varm fett mat och söt efterrätt- sådan påskynder ateroskleros och förvärrar triglyceridstatus.
DIABETES är en ämnesomsättningsrubbnoing där det är viktigt roll med dietister och diabetesläkare och diabetessjuksköterskor i individens liv. Men för det mesta kan individerna lära också att skickligt hantera blodsockerbalans. Men när vissa personer råkar till långvård så ansvaret av sockerbalansering kommer till omvårdande enhet. Då är det bra att alla vet någonting om diabetisk ämnesomsättning och dess särdrag.
När jag gick på Dietetikutbildningen (Göteborgs universitet) hade vi sk Diabetesblock (2000). Under Diabeteskursen hade jag en auskultationsvecka i Alingsås lasarett. Där fick jag träffa också en berömd svensk diabetesläkare Peter Fors i sitt arbete. Han forskade då den nyss började insättningen av en ny läkemedel Avandia, som sedan blev ett framgång inom diabetologin – och han hade även skapat ett bra diabetesvårdprogram till internet. På svenska förstås. Det är så bra att jag presenterar sajten här. Alltså- när preventiva råd ej räcker till, och blodsockret (B-Gluc) är avvikande under 4 mmol eller över 6 mmol i de flesta i mätningarna, skulle jag rekommendera, att individen konsulterar primärvård. Och i urin skulle det inte normalt finnas socker, albumin eller ketoämnen (U-Gluc)
http://diabeteshandboken.se/B07_behandlingsregimer.html
diabeteshandboken.se
Uppdaterad om GLUCOS.14.9.2007 12:19 L Bright
UTBILDNINGSMÖJLGHETER :
http://www.diabetolognytt.com/vardprogram/utbildning.html
